Ruby och jag….
Det här är Ruby. Min häst. Ja, egentligen tillhör hon mamma, men jag tänker på henne som min iallafall, lite åtminstone, eftersom det just nu mest är jag som tränar och rider henne. Så småningom har dessutom mor planerat att gå tillbaka till enbart islandshästar (som ju är en väldigt bekväm storlek när man är lite äldre och stelare i knäna) och då är det ju möjligt att jag kanske ska förfoga ännu lite mer över Ruby, typ som foderhäst eller någon form av långtids-lån. Hursomhelst har jag/vi planer på att träna in Ruby på att bli en riktig allround-häst. Hittills har hon inte ridits så mycket och då hon tränats har det enbart varit i westernridning. Men jag som är dragen mer åt det engelska hållet tänker ändra på det och så småningom se vad hon går för både i klassisk dressyr och hoppning. Det är ju jättenyttigt att pröva på allt möjligt och jag tror att hästen bara mår bra av en så allsidig träning så möjligt. Nästa år sedan har jag fått lov att använda henne som avelsto och då tänkte jag betäcka henne med min gamle kärlek Kansas som jag red i tonåren. Han är gammal nu men fortfarande aktiv som hingst och går det bara vägen tror jag blandningen kan bli riktigt bra. Framförallt eftersom jag hört att hans avkommor brukar bli trevliga och jag känner båda hästarnas temprament och tror de skulle kunna matcha varandra riktigt bra. Jag hade tänkt att det ska bli en trevlig lite större och kraftigare häst än Ruby (som är en American Quarter horse), med större hovar, högre huvudföring och framförallt lite mer naturlig fallenhet för hoppning (Kansas är fullblod/tinker och har både hoppningen och de andra kvaliteérna jag söker så jag tror det kommer kunna bli bra.)
Idag skulle mor och jag rida ut i skogen på en söndagsritt. Men just idag hade Ruby fått för sig att testa gränserna. Det fick därför bli istället bli longering och markträning för att ta ner henne på jorden igen och få henne att inse att det faktiskt är jag som är chefen. Så småningom gav hon sig och blev den där snälla lyhörda hästen igen. Vid det laget var hon helt genomsvett efter allt skuttande, bockande och galopperande som vi fick gå igenom innan hon samarbetsvilligt gick lugnt och samlat som hon skulle i longeringslinan. Jag var ärligt sagt ganska så varm i slutändan jag med. Det stannade dessutom inte där utan hon fick även genomlida ”den otäcka vattenslangen” för att få sig en dusch som avslutning får att skölja bort svetten (målet är att kunna bada och schamponera hela henne utan att det är några konstigheter). När hon slutligen fick sig sitt belöningsäpple stod hon lugnt vid bindbommen och jag gissar att hjärnan måtte ha gått för fullt i det där lilla hästhuvudet där hon stod med en alldeles sävlig och lite smått förvånad blick i ögonen. ”Vad var det som hände?”, ”Är det verkligen så att den där tvåbenta ska bestämma över mig?”, ”När ska jag testa gränserna nästa gång?”, ”Är det nödvändigt att bli nedblött sådär?”, ”Ska jag få något mer sånt där gott äpple?”.
Today mother and me planned for a ride in the woods. Ruby, my horse (or that is, my mothers horse but I think of her as sort of mine) got into her head however that she should test the boundaries somewhat so instead of going out we took some ground training to show her who’s the boss (me) after all the bucking and running she was all sweaty and so was I, but it turned out great and in the end I got her to be that sweet horse she usually is. She also got a dose of that nasty water hose, she really doesn’t like to take the all so needed shower yet but today I got a bit more of her hosed of than the last time so I guess it won’t be long until she likes it and can be shampooed and all that with no problems. My mother has given me permission to borrow Ruby as a foal mare so next year I will take her to the old stallion I rode and loved in my teens. He’s old now but still going strong and I it all works out I think it could be a great combination because I want a sturdier horse than Ruby, with larger feet and higher head and one with a stronger disposition for jumping. Ruby is a Quarter Horse and Kansas (as his name is) is a thoroughbred/tinker with all the characteristics I’m looking for .
Smultronklänningen…
Igår när maken och jag skulle åka på en kort tripp till Örebro tog jag tillfället i akt att inviga den alldeles nysydda smultronklänningen. Den var så rykande färsk att jag fållade kjolkanten bara en halvtimme innan beräknad avfärd. Jag hann inte göra det matchande skärpet som jag hade tänkt ska höra till men det röda i mocka gick ju också bra. Skärpet får jag göra i helgen.
Jag har länge gått och tänkt på den här klänningen och det var trevligt att äntligen få göra den, tyget har legat och väntat i ett år på rätta modellen och det var härligt att få kombinera det fina mönstret och färgerna i tyget med röda och vita accenter (rött, vitt och blått är ju en klar favorit). En lite mer 30-tals inspirerad modell som jag med en gång blev väldigt förtjust i och redan längtar jag efter att sy flera av samma typ. Det är den sexvådiga kjolen (fast jag ställde ut den ytterligare lite till) sammansatt med mitt vanliga blusmönster fast jag lade till ett bröstok med biesenveck. Knäppningen i fram är med tryckknappar eftersom jag inte ville ”förstöra” knäppkanten med knapphål. Så sydde jag på de här finfina godisliknande 40-tals knapparna som dekor. Det är faktiskt väldigt fiffigt med tryckknappar som döljs av vanliga knappar (så var det t.ex på min vintage-rayon klänning) och det kommer jag garanterat fortsätta med i framtida sömnad.
(Ärmarna är föresten lika långa det är bara det att jag måste ha ”kasat” upp den ena mer när jag skyndade mig att hinna fota innan vi åkte)
I finished the strawberry-dress yesterday just in time to wear on a trip to a little larger city nearby. I actually did the hemming just half an hour before we where planned to depart. I didn’t have time to do the matching belt however so the red suede one had to make do. I’ll make the belt this weekend. It’s more of a 30s inspired model and I used the 6 gore skirt pattern combined with my usual blouse pattern and added a yoke with pin tucks in the front. I just love the vintage 40s buttons and because I didn’t want any buttonholes I did it with snap fasteners instead hidden by the red buttons.
Om att köra fast…..
Den här kvällen visade sig vara full av äventyr. Det var dags för veteranfordonsträff och eftersom vi var lite trötta (läs lata) tog vi bilen. Glada i hågen körde vi vår fina blåa Volvo 240 till parkeringen på gärdet utan att tänka närmre på hur regnet öst ner de senaste dagarna. Inte vidare smart. Man kom inte långt förrän gamla bettan fastnade och vi svor över att vi inte tänkte lite längre än näsan räckte. Jag är tydligen den som är förste puttare i vår familj (det har blivit så av någon anledning, den mest minnesvärda gången var då jag fick putta en 140 fast jag legat i halsfluss en vecka och det dessutom var 20 grader kallt ute) så det var bara att gå ut och putta på medan maken försökte gunga ur bilen ur gyttjan. Bilen kom loss och körde några meter, sedan fastnade den igen. Ännu värre. Med ena bakdäcket till hälften gömt i gyttja kändes det riktigt uselt och chansen att komma därifrån lika med noll. Vi ringde grannen och frågade om han hade traktorn framme eftersom det kändes som det inte fanns någon chans att få loss bilen. Men så när vi skulle försöka flytta den lite för att få den ur vägen så lossnade det lite mer och maken öste på gas och lyckades komma hela vägen upp för slänten och ut på den säkra torra vägen. Jag kan säga att lyckokänslan när man såg bilen rulla iväg utan att fastna igen var stor. Jag sprang efter (hann inte ens tacka farbrorn som hjälpte mig putta) och kastade mig i bilen och vi åkte hem igen. Jag var alldeles svettig och darrig i benen och belönades med lite vila på trappen och en kall Champis. Sen tog vi fram cyklarna och cyklade tillbaka, här blir man inte slagen av lite lera minsann. Mina saddle shoes fick sig dock en rejäl dos av leran som stänkte upp bakom däcken, det var ju inte förrän jag blivit alldeles nedskvätt som jag kom ihåg att jag hade mina graninge-ridstövlar i kofferten. Med de blev lyckligt och väl rena med hjälp av en handduk och lite ljummet vatten så i slutändan var det ingen skada skedd. Nästa gång vi ska någonstans där det är parkering på ett gärde ska vi tänka både en och två gånger innan vi kör in. Det är ju så med gamla bilar, charmiga men inte mycket till terrängfordon.
This evening it was a veteran car-meet nearby and we took the old Volvo 240 to go and look. Without thinking we drove into the carpark (a nearby field) and pretty soon we where stuck in the muddy grass. Considering the amount of rain thats been poring down the last few days one would have thought that we should have realized that the field wasn’t a good idea with an old heavy car without the big motor to power us out of the grit. I went out and pushed and pushed. It’s alway my job to do that (love old cars) and now was not an exception. For a while there it didn’t look like we where gonna make it. The back wheels where half down in mud and splattered all over the place. But suddenly we lucked out and the car got loose. My husband pushed the pedal and took of all the way out of the field and I ran after with a relieved smile on my face. We quickly drove home and I rested for a while on the porch with a refreshing soda before we took our bikes and went back to the car meet. Unfortunately my saddles got quite splattered by the mud but after a turn with damp cloth to cleanse they where right as rain again.
Alla dessa valmöjligheter….
Så sitter man där i syrummet igen och kan inte bestämma sig. Det blir så för nästan varje grej jag ska göra, att man går igenom ett stadium av total obeslutsamhet och flera timmar går. Grundtanken var såhär. En klänning med sexvådig kjol, med puffärm och vitt bröstok med biesenveck och så en vit dock-krage. Sen kom jag på att lite rynk kan ju vara snyggt att slänga in i det hela någonstans, exempelvis vid sidan av biesenvecken. Efter en test kände jag dock att rynk plus veck kanske blev lite för mycket. Den idén får vänta till något annat, men så snart jag bestämt mig angående det testar jag biesenfoten på en bit av det blå klänningstyget och inser att veck är rackarns snyggt på mönstrat också. Tvivlen hopar sig. Ska jag kanske strunta i bröstok och istället göra en skjortblus överdel med biesenveck på vardera sida om knäppkanten? Vit dockkrage är ju väldigt snyggt när det står i kontrast till ett mörkare tyg. Det är träligt det där med valmöjligheter. Ju fler man har desto svårare blir det men trots det får man ju vara hjärtligt tacksam över att ha den där gåvan i att kunna välja allt helt själv hur svårt det än är. Om jag bara kunde haft förmågan att bestämma mig lite snabbare hade säkert klänningen hunnit bli färdig idag…
I’m totally lacking the ability to decide myself. At first I followed the original plan, with a dress with pin tucked yoke and peter pan-collar. Then I got the idea to ad a bit of ruffles (although I decided against that in the end). As soon as I was decided about the ruffles I tried my pin tuck-foot with some of the blue dress fabric and realized that it looks pretty good on that to. Maybe I should forget about the white yoke and just make pin tucks along the front instead. Oh, all those decisions! Had I just had the ability to decide I probably would have completed the dress by now, well almost anyway.
Bröllopskyssen…
I dag var det sex år sedan vi gifte oss. Det är otroligt vad tiden går fort. Här är favoritbilden från den dagen (har tyvärr inte så många bra bilder förutom denna). Men en smäktande kyss på förgården till Läckö slott i ett moln av såpbubblor duger bra som minne. Vi kommer inte fira bröllopsdagen vidare mycket, en nyvaken grattispuss direkt på morgonen sedan vår sedvanliga söndagsbrunch (ägg, bacon och stekt potatis) framåt elvasnåret och så det vanliga söndagslunket resten av dagen. Jag ska klippa till en klänning som jag tänkte ut i natt och maken ska väl skriva på sin bok. Till kvällen blir det lammkotletter och så vips var den bröllopsdagen slut.
Today is our sixth wedding anniversary. I can’t believe it’s been six years already since that sunny day when we got married. This is my favorite picture of that day (don’t have many good pictures unfortunately.) But a deep kiss in the courtyard of Läckö Castle is pretty nice way to remember anyhow. We’re not going to celebrate much, a kiss of congratulations when we first awoke next to each other, then the usual sundaybrunch at eleven, then I’m going to cut out a dress that I was thinking of last night and pretty soon the wedding anniversary day is at an end.
Sommar, sol, cykling och ridning…
Igår var det strålande fint väder och för första gången på länge kändes det som riktig sommar. Vi passade på att ta en lång cykeltur på kanalen och jag provade in mina nya byxors cykelvänlighet. Det visar sig att det är ypperligt att ha på sig byxor när man cyklar. Se där ja! Till det hade jag en gammal blus som var ett av de första plagg jag sydde till mig själv. Vad länge sedan det känns nu (typ 10 år kanske) och ändå används den fortfarande rätt mycket. Det enda felet på den är att kragen inte riktigt ligger rätt, men vad kan man begära av de där första grejerna egentligen?
Det är så otroligt vackert utmed kanalen. Tänk att man aldrig riktigt vänjer sig vid det, jag som ändå är uppvuxen i trakten och sett den större delen av mitt liv. Cykling utmed kanalbanken rekommenderas starkt och det kan bli en trevlig liten semester om man är hågad.
Nu förtiden får man inte rida där på sommarhalvåret. Men när jag var tonåring fanns inga skyltar om förbud (som jag kunde se iallafall). Det var speciellt en sommar då jag red dit väldigt ofta och jag kan säga att gallopera fram på kanalbanken en solig sommarmorgon det är inte fy skam det.
En och en halv mil senare var mina cykel-ovana ben lite trötta och fick en skön vila på trappen medan maken fixade lunch. I vanlig ordning hade ett av grannens får rymt (för andra gången den dagen) och gick och betade rofyllt på gräsmattan bredvid hagen.
Stella är inte mycket till vallhund precis. Hon struntade blankt i djuret utanför sin hage och satt och stirrade istället. Det är en av hennes favoritsysslor och hon gör det ju väldigt elegant. Så jag satt och iakttog henne och tog in sommarnaturens skönhet tills maken ropade från fönstret att lunchen var klar.
Pasta Carbonara med hemodlad sallad och gröna örter (basilika och persilja). Det var otroligt gott med en sådan mastig lunch efter att ha tagit ut sig lite på förmiddagen.Det hela slank ned med ett kallt glas lättöl och efter det en kopp starkt kaffe och vips var man med i leken igen. På kvällen sedan åkte jag hem till mamma vi tog en lång ridtur i skogen (hittade massa kantareller som vi ska rida tillbaka idag och plocka) och följaktligen har jag idag en rejäl träningsverk lite överallt som gör sig påmind så fort jag rör på mig….
Yesterday was a day filled with activity. First my husband and I took a long bicycle ride along the ”göta kanal”. I haven’t biked that long in ages. It’s so beautiful along the canal and even though I brought up here I never get tired of it. We got home and I rested my tired legs on the front steps while Stella was roaming the yard and my husband made lunch. A sheep had got out of the pen (second time that day) and Stella showed a remarkable ignorance at being a shepards dog, she just ignored it in a grand way. And so did I. The lunch was my husbands very tasty pasta carbonara and after that heavy lunch followed by a cup of strong coffee I was dun for. Later in the evening I perked up a bit though and went home to my mothers for a long horseback ride in the woods. As a consequence I today I am quite sore. Both in legs,arms and back. It was quite the exercising day to say the least.
Vintage Equestrian…
Jag kör hårt på hästmanin och tittar på bilder från förr för inspiration till den rätta ridsports-looken. Det är väldigt snyggt med blanka läderstövlar och ljusbruna ridbyxor, klassiskt och funktionellt och givetvis är det så här jag vill se ut på hästryggen. För det är ju klart att jag tänker köra på ridning i vintage-stil också. Fattas bara annat!
(Källor till bilderna finns här)
I’m deep down in my mania for horses and equestrian life. Of course I look at old pictures to get inspiration on how to get that great vintage equestrian look.
Gröna byxor…
Jo, jag tar ju faktiskt på mig byxor ibland, även om det inte är allt för ofta. Men eftersom jag har dykt djupt ned i hästintresset igen kändes det som läge att damma av mitt gamla byxmönster för att göra ett par ”pedal-pushers” eller pirat byxor eller vad man nu ska kalla dem. Detta för att se vad som kan tänkas behöva förändras för att göra ett ridbyx-mönster så småningom. De här sydde jag häromveckan i en stretchig mediumtjock bomull som jag köpte förra året (då när jag köpte upp nästan hela lagret på tyg-outleten några mil härifrån). Jag velade fram och tillbaka länge över vart jag skulle sätta dragkedjan. I sidan med risk för att höftsvängen skulle göra dragkedjan ”bubblig” eller mitt bak (vilket inte kändes helt rätt heller) vilka båda är helt tidsenliga alternativ, slutligen blev det ändå sidsöm och jag är nöjd med valet. De förändringar som behövs innan det kan bli ridbyxor är bland annat en liten höjning av grenen och så småningom skall det även bli en modell med en ökning vid låren för de klassiska ”ridbyx-låren”, även om jag tänkte börja med en lite modernare variant först för att prova in modellen. För jag misstänker att det kräver några provmodeller då ridbyxor ändå måste vara främst funktionella även om man givetvis också vill att de ska vara snygga. Eftersom jag nu är inne på byxsnåret så kommer det garanterat bli både jeans och ännu fler lätta bomullsbyxor som de här gjorda. Införskaffat är redan jeans-nitar och krämfärgad tråd för stickningarna för ett par klassiska retro-jeans med hög midja. Åh, härliga byxglädje, tänk att man kunde vara så insnöad på kjol och klänning att man glömde bort att byxor också kan vara rätt okej.
I made myself these pair of pants the other week. Being totally hooked on horses again I’ve been thinking a lot of making a pair of breeches. So I dusted of my old pants-pattern to see what needed be done to change it into a riding-breech pattern. I made the pants from a medium thick stretchy cotton. They’re super comfy and I’ll probably make more and maybe some jeans swell. Can”t think why I was so focused on skirts and dresses that I forgot that trousers can be pretty nice aswell….
Odla i kruka..
På trappen har vi en liten mini-odling. Det är inte alltid man behöver ett stort trädgårdsland för att kunna odla, det gå ju precis lika bra på annat sätt. I en låda har jag satt sallad i tre rader, det är väldigt behändigt att bara gå ut på trappen och plocka lite när helst andan faller på. Bredvid i en kruka på trappen sådde jag lite sockerärter. Det blir väl kanske inga mängder att skörda på den lilla krukan, men det ser åtminstone tjusigt ut. Klätterställningen gjorde jag av långa aspgrenar som jag tog när mamma rensade sly och småträd på gården. Jag klippte av små grenarna men behöll lite av dem för att ärtan ska ha något att klättra på sen tryckte jag ned dem i krukan och knöt i hop med lite mattvarp. Redan nu önskar jag att jag gjort lite längre grenar, för jisses vad det växer….
One doesn’t need much to be able to grow stuff. I like to grow salad in this small crate an to be able to just go to the door to fetch salad for dinner and the sugarsnaps like it just fine in their pot just outside the door. Not like there’s going to be a giant harvest of sugarsnaps but it sure looks nice to have lots of greens by the entrance of the house….
Blått är flott!
I förra veckan sydde jag den här kjolen i blå manchester. Jag hade först tänkt göra det till en rak pennkjol med veckplatta i bak, men efter lite eftertanke kände jag att manchestern var lite för tjock för att kunna vikas snyggt. Så istället gjorde jag om pennkjol-mönstret till en sex-vådig lätt utställd kjol. Jag blev väldigt glad i resultatet och kommer garanterat göra fler, för det finns ju inget behändigare plagg än A-linje kjolar.
Tyget var från början vitt men jag färgade det till den här djupa kornblå färgen eftersom jag numer har en stark dragning till blått. Jag ville ha det garanterat jämt därför färgade jag det i tvättmaskinen, men då jag ville ha en mörk färg var tvättcykeln inte tillräckligt lång (mörka färger kräver lite längre tid) så jag drog slangen från tvättmaskinen till en balja och sparade färgvattnet där jag sedan lade tyget för att färgas in ytterligare några timmar.
Jag gjorde kjolen ganska tight men ville jag inte att dragkedjan skulle ligga oskyddad mot huden (det är ju rätt hemskt att klämma sig i dragkedjor), så jag åtgärdade det med en liten bit blommigt bomullstyg på baksidan. Jag tyckte det blommiga blev en fin kontrast till det blåa, nu syns det ju bara när man tar av sig och på sig kjolen, men de där små extra detaljerna i underarbetet gör alltid att det känns finare i slutändan.
Eftersom jag inte ville dubbelvika fållkanten nedtill då det skulle blivit för klumpigt valde jag att istället sy på en spets för att dölja kanten. När man gör såhär behöver man inte sicksacka kanten (nu gjorde jag det iofs ändå). Först sydde jag på spetsen längst ned på kjolen med vanlig raksöm, sedan vek jag upp den och sydde för hand fast spetsen med pärlstygn i baksidan på kjolen så att kanten blev osynlig från framsidan.
I made this skirt the other week. First I planned to make a pencil skirt with box pleats in the back but after I thought about it I realized that the corduroy probably to thick to get the creases t0 look good. Instead I turned the pencil skirt into a 6 gore A-line skirt. And I really like how it turned out. The corduroy was white from the beginning but I dyed it blue (being that blue is my new favorite color). To avoid getting nipped by the zipper I added a piece of thin cotton behind the zipper. I like the contrast between the flowery fabric and the blue look, although not visible when wearing the skirt it ads that extra something I think. Also, I didn’t want to fold the fabric twice so at the bottom hem I added the lace instead, I really like using lace for hemming and will be sure to do that the next time I make something in a heavier fabric.
Retro Olivia 