Om att köra fast…..

Den här kvällen visade sig vara full av äventyr. Det var dags för veteranfordonsträff och eftersom vi var lite trötta (läs lata) tog vi bilen. Glada i hågen körde vi vår fina blåa Volvo 240 till parkeringen på gärdet utan att tänka närmre på hur regnet öst ner de senaste dagarna. Inte vidare smart. Man kom inte långt förrän gamla bettan fastnade och vi svor över att vi inte tänkte lite längre än näsan räckte. Jag är tydligen den som är förste puttare i vår familj (det har blivit så av någon anledning, den mest minnesvärda gången var då jag fick putta en 140 fast jag legat i halsfluss  en vecka och det dessutom var 20 grader kallt ute) så det var bara att gå ut och putta på medan maken försökte gunga ur bilen ur gyttjan. Bilen kom loss och körde några meter, sedan fastnade den igen. Ännu värre. Med ena bakdäcket till hälften gömt i gyttja kändes det riktigt uselt och chansen att komma därifrån lika med noll. Vi ringde grannen och frågade om han hade traktorn framme eftersom det kändes som det inte fanns någon chans att få loss bilen. Men så när vi skulle försöka flytta den lite för att få den ur vägen så lossnade det lite mer och maken öste på gas och lyckades komma hela vägen upp för slänten och ut på den säkra torra vägen. Jag kan säga att lyckokänslan när man såg bilen rulla iväg utan att fastna igen var stor. Jag sprang efter (hann inte ens tacka farbrorn som hjälpte mig putta) och kastade mig i bilen och vi åkte hem igen. Jag var alldeles svettig och darrig i benen och belönades med lite vila på trappen och en kall Champis. Sen tog vi fram cyklarna och cyklade tillbaka, här blir man inte slagen av lite lera minsann. Mina saddle shoes fick sig dock en rejäl dos av leran som stänkte upp bakom däcken, det var ju inte förrän jag blivit alldeles nedskvätt som jag kom ihåg att jag hade mina graninge-ridstövlar i kofferten. Med de blev lyckligt och väl rena med hjälp av en handduk och lite ljummet vatten så i slutändan var det ingen skada skedd. Nästa gång vi ska någonstans där det är parkering på ett gärde ska vi tänka både en och två gånger innan vi kör in. Det är ju så med gamla bilar, charmiga men inte mycket till terrängfordon.

This evening it was a veteran car-meet nearby and we took the old Volvo 240 to go and look. Without thinking we drove into the carpark (a nearby field) and pretty soon we where stuck in the muddy grass. Considering the amount of rain thats been poring down the last few days one would have thought that we should have realized that the field wasn’t a good idea with an old heavy car without the big motor to power us out of the grit. I went out and pushed and pushed. It’s alway my job to do that (love old cars) and now was not an exception. For a while there it didn’t look like we where gonna make it. The back wheels where half down in mud and splattered all over the place. But suddenly we lucked out and the car got loose. My husband pushed the pedal and took of all the way out of the field and I ran after with a relieved smile on my face. We quickly drove home and I rested for a while on the porch with a refreshing soda before we took our bikes and went back to the car meet. Unfortunately my saddles got quite splattered by the mud but after a turn with damp cloth to cleanse they where right as rain again.