Retro Olivia

Jag gör som Emma och Elsa och lånar UnderbaraClaras lista eftersom det för mig också är ett tämligen aktuellt ämne…

När blev du mamma?

Det var lite mindre än en månad kvar till att jag skulle fylla 33 när Ture kom.

Hur många barn har du?

En naggande god liten bebis som snart fyller 6 månader.. Och så har jag ju mina andra ”bebisar” förstås, fyra getter och tre hästar.. Aldrig får man ju glömma dem även om såklart Ture är den allra viktigaste…

Var graviditeten planerad?

Jajjemen, planerad sedan länge och väldigt efterlängtad. Maken och jag hade varit gifta i lite över 9 år när Ture kom och det kändes väldigt skönt att få ha haft såpass mycket tid tillsammans först innan vi blev tre, att riktigt hitta sig själv och hinna stadga sig.

När berättade du om graviditeten?

Mamma och syster fick reda minuterna (eller snarare sekunder) efter plusset, väldigt svårt att hålla inne det någon längre stund. Vänner i min närhet fick reda på det lite efter det, när det passade att berätta helt enkelt. I övrigt väntade jag till efter vecka 12 med att nämna det på bloggen.

Hur många barn vill du ha?

VI har hela tiden tänkt oss ett barn. Så det blir fullt fokus på Ture. Nog för att det är rackarns fint med syskon men för oss räcker det med en.

Tät ihop eller långt isär

Ja, eftersom vi bara tänkt oss en så blir ju frågan överflödig. Men sen får man väl slänga in en brasklapp att man aldrig riktigt kan sia om hur framtiden blir. 🙂

Har du oroat dig mycket under graviditeten?

I början oroade man sig ju en del, men när man väl passerat de där kritiska veckorna tyckte jag det lade sig. Speciellt efter rutinultraljudet då man fått se med egna ögon hur den lilla prickens hjärta klappade friskt och allt såg bra ut.

Hur var graviditeten?

Jag tycker den gick väldigt bra. Den där nästan komiska extremtröttheten och illamåendet i början var ju lite drygt såklart. Men när det släppte i vecka 13 huxflux tyckte jag att jag mådde riktigt bra. Jag kände mig stark och kapabel in i det sista, det enda som slutade funka var hjärnan. Virrigare har jag nog aldrig varit.

Gillade du att vara gravid?

Ja det gjorde jag. Det kändes väldigt mäktigt att gå runt med den när lilla varelsen i magen som bara växte och växte. Jag har alltid haft ett lite romantiskt tänk angående gravida kvinnor och graviditet, till min glädje kändes det ungefär som jag fantiserat om det innan.

Visste du vilket kön det skulle bli?

Ja, vi fick reda på det vid ett av ultraljuden. Både maken och jag är inte vidare förtjusta i överraskningar så det var skönt att veta i förväg.

Appropå förlossningar, hur var den?

Jag gick över tiden fem dagar vilket var väldigt enerverande för nån så otålig som jag. Det enda man gjorde var ju att vänta och vänta.. Sen en morgon vaknade jag av en svag känsla i ryggen, nästan som mensvärk och att jag kände mig lite frusen trots att det var mitt i varma augusti. Då tänkte jag att det nog var på gång men det hände inte så mycket mer. Så framåt mitt på dagen kom det en värk till sen en till.. Sen helt plötsligt kom de tätare och det var dags att åka in. Det hade dock inte hänt så mycket då, men jag fick vänta en liten stund för att de skulle avgöra om jag skulle få åka hem igen eller ej. Vips och hej började det hända saker jättesnabbt och 6 timmar efter vi dök upp på förlossningen var lille Ture ute. Det gjorde infernaliskt ont, trots epidural och mängder av lustgas. Tydligen kan det göra extra ont när öppningskedena går snabbt, om det är så vet jag inte. Jag vet bara att det gjord ont så in i bängen och att det inte alls är något man glömmer av snabbt. Jag som hade trott att själva födandet i utdrivningsfasen skulle vara det värsta men tji fick jag när värkarna kom igång på riktigt.. Men trots det tycker jag att det var en positiv upplevelse. Smärtan var ju där av en anledning så jag blev ju faktiskt aldrig rädd. Jag har nog aldrig känt mig som en sån urkvinna.. När man fullständigt vrålar och tar i för alla krafter och sedan får en sådan liten guldklimp som belöning, det var väldigt häftigt faktiskt. Maken sa efteråt att han fick en ny syn på kvinnor och var fullständigt och totalt imponerad över hur vi har krafter att stå ut med det där. Det måste jag säga att jag också fick, speciellt alla kvinnor som får klara sig utan tryggheten i vården runtomkring som vi har här i västvärlden. För jag tyckte de var väldigt duktig och snäll personal på mitt BB  och jag blev verkligt imponerad över alla kvinnor som fått och fortfarande får klara sig utan den hjälpen.

Hur var första bebistiden?

Det var en väldigt omvälvande period. Man var riktigt hög på hela upplevelsen. Jag kände mig snabbt mycket piggare än vad jag hade trott, men det tror jag hade mycket att göra med hormoner och så förstås glädjen i att ha fått en så fin liten son. Vi kom igång med amningen väldigt bra och smidigt och jag blev knappt ens trött av att vara uppe så mycket om nätterna. Annat är det nu, när allt lugnat sig och inte är så uppstissad av allt det nya, jisses vad trött man kan vara vissa morgnar när man släpar sig upp ur sängen efter att ha varit uppe och ammat vad som känns hur många gånger som helst (det är en matglad liten kille vi har fått). Det där med att man får sova när bebis sover om dagarna låter ju bra, men när bebis bara sover i högst 10 minuters intervaller hinner man liksom inte.

Det jag har tyckt varit jobbigast var att man är så svag i kroppen efteråt och det var inget jag var förberedd på eftersom jag kände mig tämligen stark under hela graviditeten. Jag har verkligen saknat att inte kunna mocka hos hästarna och släpa grenar till getterna. Styrkan i armarna finns ju men det kvittar ju när hela mitten-delen är svag och känslig för överansträngning. Det har varit väldigt frustrerande, men nu börjar jag äntligen komma tillbaka lite efter att ha fått ta det lugnt i vad som känns en evighet på grund av känningar i bäckenet. Jag riktigt längtar efter att kunna rida igen och härja som jag brukar men får väl lov att acceptera att det kan ta längre tid än man tror att vara tillbaka på banan igen efter en graviditet.

Hade ni bestämt namn innan?

Ja det hade vi. Ture är döpt efter makens morfar som dessutom föddes 100 år innan vår Ture. Om det skulle blivit en flicka hade vi några namn på lut men inget lika bestämt som Ture..

Ett råd till blivande mödrar?

Att försöka ta det lugnt och låta naturen ha sin gång. Jag kände mig hela tiden väldigt harmonisk och det tror jag hade att göra med att jag kände mig så naturlig. Det var flera gånger jag refererade till mig själv som dräktig snarare än gravid. Vilket ju har att göra med att jag följt så många djur få sina barn men det gjorde även att jag kunde se på min egen graviditet som något helt naturligt och att jag själv inte kunde göra så mycket att påverka dess gång mer än att försöka må så bra så möjligt. Det tänket satt i efteråt med då jag på BB råkade säga att lille Ture hade diat bra och barnmorskan skrattade åt mitt sätt att uttrycka mig.

Ett annat råd är att skaffa en gördel till tiden efteråt. Det var väldigt skönt att få stöd runt bålen som ju sådär direkt efteråt är ganska sladdrig och läskig. Jag gick tillbaka till mitt gamla midjemått (ah, nästan iallafall) ganska snabbt och jag är övertygad om att det hade med gördeln att göra.