Min nya vän!
Jag har skaffat mig en ny liten vän. Den kom i en stor brun låda med röd text på. Det är ju något speciellt med att packa upp något nyköpt ur sin låda. En känsla av andakt som kommer över en, att plocka upp delarna ur frigoliten och andas in lukten av något ”nytt”. Det är så härligt att man nästan storknar!
Det var på Syfestivalen jag fick nog och bestämde mig för att uppdatera mig, inte bara bloggmässigt utan även symaskinsmässigt. Tanken har grott i åtminstone ett halvår, men det är ju inte en lätt sak att bara gå och köpa sig en ny symaskin sådär. Inte för mig iallafall. Det kräver eftertanke och rejäl tankeverksamhet. Vad behöver jag? Vad använder jag mest? Vad vill jag utvecklas till i framtiden? Inget lätt beslut med andra ord. Sen är det ju ändå är en hel del kosing man lägger ut och då vill man ju vara säker på sin sak. Syfestivalen visade sig ju bli ett utmärkt ställe att utforska symaskiner på. Eftersom representanter med de flesta märkena var där kunde jag gå runt och provsy de maskiner jag hade i åtankarna när vi hade en lugn stund i montern.
Mitt val blev slutligen en Bernina B 530. Det fanns mycket annat som var fint med de andra maskiner jag tittade på, främst Pfaff och Husqvarna (jag var ju inkörd på Husqvarna sen många år så det kändes lite knepigt att byta märke). De kändes visserligen väldigt fancy, med automatisk trådklipp och andra festliga finesser, men när jag väl insåg vilken metallmaskin Berninan var så var affären nästan spikad. Man vill ju ha rejäla doningar med så få plastdelar så möjligt. Det som slutligen fick mig att bli helt övertygad var att Bernina fortfarande tillverkas i Schweiz i familjeföretaget och inte är utsålt och görs i Kina som de andra. Eftersom jag försöker mig på en bojkott av Kina av etiska skäl (inte helt lätt alltid) så var saken biff och Berninan fick följa med mig hem.
Titta bara här, rejäl metall spolkapsel. Inget snack om att den är ”underhållsfri och inte behöver oljas” här är det manuell inoljning som gäller. Mycket pålitligare enligt min ringa åsikt! En enda sak jag tyckte var kymig var att i jämförelse med Husqvarna så var Berninas pressarfötter mycket dyrare och jag gillar att köpa till. Men de är ju å andra sidan gjorda i en helt annan konstruktion och stadigare kvalitet. Man byter hela inte bara foten så då får man väl betala lite mer antar jag. Än så länge har jag knappt hunnit sy på min fina nya maskin. För efter mässan var det massa jobb, sen var det hattkurs och vips var jag däckad i influensa. Nu väntar jag med spänning på att bli frisk nog att börja sy, för jag tror min nya älskling och jag kommer att komma mycket väl överens. Dessutom berättade mamma när jag funderade på Bernina att både mormor och mormors mor sydde på Bernina i sina dagar. Det är väl inte mer än rätt att jag fortsätter traditionen då….
At the Sew-festival I got myself a new friend to come with me home. I’ve been thinking about it for a while but the decision to buy a new sewiwgmachine is not something to be made in a hurry. At the fair I had the opportunity to try all the brands I’ve been thinking about so i’t seemed smart to make the purchase there. After a lot of thinking back and forth I finally stuck with the Bernina 350. A grand metal machine made in Switzerland by the same family that started the brand it seemed the best of all the ones I had my eye on. I absolutely love it, although I haven’t got the chance to really try it out since it’s been lots of work after the fair, then the hat-course and then this nasty flu coming in my way. The final thing that made me take this one was when my mother told me that my grandmother and great-grandmother sewed on Bernina aswell. I’t seemed only right I should continue the tradition….
Uppiggning!
Det är dags att pigga upp sig lite.. Om man inte orkar mycket annat (nedrans influensa att hänga sig kvar) så kan man ju iallafall lyssna på musik. En tysk favorit på min spotify-lista är Max Raabe och hans ”Palast Orchester”. De tillägnades dessutom ett program på Svt för ett tag sedan. Det ligger kvar ett litet tag till på SvtPlay så gå in där med en gång och njut av 45 minuter tysk underhållningsmusik när den är som bäst. Det är ”mellankrigstids-dekadenta-Berlin” så det skriker om det och så har ju Max Raabe världens bästa scennärvaro. Den mimiken går inte av för hackor! Jag skulle väldigt gärna se hans show i Berlin vid tillfälle, vi får se om det kan bli verklighet någon gång.
(Bild härifrån)
Being to tired to do much else (damn flu), I make myself cheer up with the tunes of old dekadent Berlin in the hands of the musically gifted Max Raabe and his Palast Orchest. Makes me want to go to Berlin and se his show very much.
Ledsen och snuvig i stugan..
Det är en ledsen Olivia här hemma nu, ledsen och snuvig. För egentligen skulle jag åkt till Göteborg i dag och bott hos en kär vän och haft det trevligt. Så på lördag och söndag skulle jag ha skuttat iväg med hoppslasteg till spårvagnen mot Kviberg för ännu en kurs på Tillskärarakademin i detaljsömnad. Men det visade sig att den där nedrans influensan fick sista ordet till slut. Jag som trodde jag var på bättringsvägen fick verkligen en snäpp på näsan med ännu en natt av feber, ont i hals och ömmande öron. Det var verkligen nedslående att inse att det inte skulle gå. Men jag hade i alla fall tur då de kunde hitta en reserv i sista minuten som kunde gå i mitt ställe så pengarna gick inte förlorade. Nu har jag anmält mig till nästa kurstillfällle istället men det är inte förrän långt bort i framtiden, slutet av oktober. Det känns som en evighet dit och jag kommer sura hela helgen, sura och tycka synd om mig själv… Ibland är livet inte rättvist, som när influensa hindrar en från att sy när man vill det som allra mest..När jag i framtiden kommer tänka tillbaka på början av mars 2012 kommer jag bara tänka på ”Den stora besvikelsen” så kommer den här tiden kallas av mig från och med nu. Är jag bitter? Bara lite? Nädå inte alls…. Det är bara influensan som pratar…
I’m feeling very sorry for myself today. Because if life was better I would have gotten better from the flu and been on my way to my dear friend in Gothenburg. We had planned a weekend of fun and I also would have gone to that sewingcourse at Tillskärarakademin. Now instead I can stay at home with my fever and runny nose and feel sorry for myself. And I’m going to do just that all weekend. Stupid flu keeping me from sewing. Sometimes life just isn’t fair.
Hattkursen!
Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens hattkurs. Det roligaste på år och dar må jag säga. Riktigt trevligt och till alla som någonsin överväger att gå den säger jag bara: Gör’t!
Den här gången var det filthattar som gällde, nästa kurstillfälle skall vi göra stråhattar. Materialet är gjort av kaninhår (ullfilt kan ju funka också, men blir inte riktigt lika bra tydligen) och man väljer mellan en stor ”kaplin” (som en slokhatt med brätte som man kan göra lite större hattar av) eller en ”kornett” (som den jag håller i handen) som man gör lite mindre hattar av.
Man använder het ånga för att forma materialet till den hattmodell man valt ut. Till exempel hålla den över kokande vatten och sedan forma den, så kan man även pressa en blöt handuk mot den med ett varmt strykjärn. Det var otroligt spännande hur seg och följsam filten blev när den var fuktig. Man kunde verkligen dra den både hit och dit. Men det kändes i händerna efter två dagars maniskt dragande. Jag fick till och med smörja in armarna med ipren-gel för att jag hade sådan träningsvärk. (Ja, jag var en aning manisk)
Det fanns otroligt många hattstockar att välja på. Jag kan ju erkänna att jag sprang fram och tillbaka som en yr höna för att jag hade så svårt att bestämma mig. Både ångestframkallande och otroligt roligt på samma gång.
Ännu fler fina gamla hattstockar. I ett annat liv hade jag ju lätt kunnat se mig själv gå heltidsutbildningen till Modist. För det var verkligen en miljö jag trivdes i.
Det var nästan lite moloket att behöva lämna lokalerna, speciellt då jag var tvungen att lämna tre hattar kvar på tork. Jag ville ju ha dem med. Men appreturen hade inte torkat när det var dags att gå. (Appretur är ett slags ”klister” som man penslar på för att ge hatten stadga.) Den mörkbruna hatten ska bli en ”fedora” lik hatt med brätte, den röda är en likadan liten formad sak som den svarta jag gjorde den första dagen och den lila är en liten pillerburk som jag tror kommer bli väldigt chic på ett lite flygvärdinne-aktigt vis. Jag lade in en rush den sista dagen så jag skulle hinna med att dra tre hattar, jag tror nog det var därför jag hade så ont i armarna dagen efter.
Here are some pics from the hatmaking-course I took last weekend. I can say for sure that it was the most fun ever. I really enjoyed it and can’t wait until three weeks when we shall meet again to make strawhats.
Nya tider!
Nya tider blir det nu med ett alldeles nytt blogg namn på ett nytt ställe. Det här är min nya blogg Retro Olivia, det är jag som är Olivia. Jag har länge gått och tänkt på att det vore dags för en ny blogg med nya möjligheter för utveckling. Vid mitt skrivbord som har funnits sedan 2007 hade jag helt enkelt vuxit ur och jag kände att det var tid för förnyelse. Men att hitta på passande namn som ska fungera länge är inte alltid lätt och det stannade under en lång tid vid tanken på ”att jag borde”..
Jag ville ha det enkelt, vem är jag och vad gillar jag. Till slut blev det ordet ”Retro” som jag fastnade för. Retro, bakåtblickande, att intressera sig för trender och mode från en tidigare tidsperiod. En som ägnar sig åt sådant är en retrofil. Ja, sådan är ju jag och så fick det bli.
Välkomna till min nya blogg! Jag hoppas vi ska trivas!
This is my new blog! Retro Olivia and I am Olivia. I’ve had the feeling for a long time that I ought to do something new but it stayed that way for some time. Thinking of names is always hard but then I realized I should just keep it simple. What am I and what do I like. Retro seemed the right thing, so here I am. Retro Olivia! I hope you will like it over here!
Retro Olivia 