Blå klänning

En av klänningarna jag hittade i mormors hus krävde lite förändringar innan jag kunde använda den, det var  ärmarna som var lite obekvämt trånga. En sak som jag verkligen älskar med kläder från förr är hur man tänkte när man sydde dem. För det här är en av de hemsydda, både gammelmormor, mormor och mamma var väl bekväma med symaskinen en stor del av garderoben var hemsydd. Det är nästan alltid en rejäl sömsmån i kläderna vilket gör att man kan med ganska enkla medel lägga ut dem där det behövs. Allt jag behövde göra för att klänningen skulle sitta som en smäck var att sprätta upp ärmarna och sy ihop dem igen, fast den här gången två centimeter större. Skärpet som fanns till hade inget spänne men det gjorde inget, för jag råkade ha ett alldeles perfekt grönt bakelitspänne som jag sydde fast istället.

Klänningen råkade också vara  lite för kort för min smak. Men i en väska i garderoben hade jag hittat massor med sparade tygsnuttar och mycket riktigt, bitar av samma blå yllemuslin som klänningen var sydd i. Döm om min förvåning när jag upptäcker en bit som var lång och över en decimeter bred, med sömmar i sidorna. Det visade sig vara så att vid något tillfälle har klänningen blivit kortad, men det som klipptes av sparades som tur var och jag kunde därmed sy på det som saknades för att jag skulle få den rätta längden. Jag ville inte göra en vikt fållad kant eftersom den trots allt var i kortaste laget, så med hjälp att det lilla som fanns kvar sydde jag ihop en lång remsa som jag kunde sko fållen med. Jag älskar den sortens hantering av kläder och tyg, när minsta lilla tygsnutt kommer till användning. Det är både ekonomiskt och bra miljötänk. Sen så är det ju lite sport i att få ut så mycket så möjligt med de medel man har. Det där med stora sömsmåner ska jag verkligen ta upp i min sömnad. För det är ju väldigt bra om man ändrar storlek (sånt händer ju) eller om någon annan ska få ärva. Dessutom känns det väldigt bra att ta tillvara på de gamla kunskaperna och vanorna inom sömnad och det där långsiktiga sättet att tänka som man hade förr i tiden, sånt gillar jag.

This is one of the dresses I found in grandmas house, a blue wool muslin dress that either grandma or great grandma made sometime in the fifties. The sleeves where rather small, but since the seamallowences where quite big it was easy peasy to just let out the sleeves and make them fit like a dream. The dress was also a bit short for my taste, but as it happens I also found a bag full of small scraps of fabric. Among these fabrics there where some of this blue one. With this I could lengthen the dress almost 10 centimeters. I just love that way of thinking that they had in the old days, saving every bit of fabric in case it’s needed and using big seamallowences so clothes can be altered. Thats good economy all right!